Monthly Archives: February, 2013

HURRA!!!

Då kan jag bli lite glad igen. ISCRAM är en konferens (Information Systems for Crisis Response And Management) som jag försökt komma med till flera gånger. Det är ibland tuff reviewprocess och så var det även detta år. Tillsammans med Lena-Maria Öberg, och Viveca Asproth vid RCR har jag författat en artikel baserat på data som samlats in under projektet GSS (Gränsöverbyggande Samverkan för Säkerhet). Artikeln presenterar resultat från de 2 första åren i projektet och det viktigaste artikeln kom med!! 

Efter flera försök får jag äntligen komma till denna konferens vilket skall bli extremt spännande, då den samlar forskare som har samma bakgrund som oss. 

 

Advertisements

Stolt över vår professor!

I skrivande stund befinner sig vår professor på University of British Columbia (UBC) för att i morgon tisdag medverka i en intervju från personer från Social Sciences and Humanities Research Council of Canada (SSHRC) avseende projektet InterPares 4. InterPares 4 är ett jätteprojekt som UBC söker och där Mittuniversitetets forskargrupp i arkiv- och informationsvetenskap kommer vara den europeiska koordinatorn. Det är i egenskap av head of European Team som vår professor är i Kanada.

Förutom att intervjuas om projektet kommer även föreläsningar att hinnas med innan vår professor kommer åter till Sverige. 

Så jag säger det igen, en av universitets minsta forskargrupper är återigen mer värderade och ansedda utanför lärosätet än internt. 

Krasst är det så att miun.se/cedif is da shit:)

ÅNGEST!!!

Hela helgen har jag plågat mig med att titta på Nathan Wallace filmproduktioner från Chamonix. Det känns surt att första året på 10 år som jag inte är i Franska Alperna så har de nästan snörekord. När jag kikar på filmer som http://youtu.be/GxO9onlaujo eller http://youtu.be/uOXn2O9KUjM så inser jag verkligen hur mycket jag saknat POW!!!

Hela helgen har jag haft “terapisnack” med min 196cm långa vapendragare och nästa år blir det “Rocker” och POW, för det behöver själen och hjärtat!. Inget jag någonsin gjort, inte ens de mest spektakulära sakerna under mina 7 år på NI, slår brant puderåkning i högalpin miljö.

Å.R.E

Vecka 11 är det dags för en av de mest spännande begivelserna kring Risk och Kris i denna region. Då går nämligen Åre Risk Event av stapeln för andra året i rad, en konferens där praktiker, företag och forskare möts kring Risk & Kris. Det är Mittuniversitetet och RCR som står bakom konferensen. RCR är ett av Mittuniversitets forskningscentra och har 29 personer knutna till sig. Å.R.E kommer vara en återkommande konferens vars mål är att bli den ledande platsen för möte mellan just akademi och praktik.

I år är temat risk och krisledning, vilket är mycket spännande. Bland annat kommer vi få höra föredrag från två poliser som var inblandade i den stora räddningsoperationen som sattes igång efter Herculesolyckan i Kebnekaise 2012. Vidare kommer MSBs nationella projekt Ledning och Samverkan att presenteras närmare av projektledaren. Extra glädjande är ju att i detta projekt ingår jag själv samt ytterligare en kollega vid RCR, som kontrakterade forskare.

Sista anmälningsdagen är den 25/2, för Å.R.E och är du det minsta intresserad av Risk & Kris bör du passa på.

Rektors utsatthet mm

Naturligtvis är det beklämmande då rektor och andra som drivit tesen att flytt av campus Härnösand “is da shit” fått ta emot skit via medier. Det för tanken tillbaka till uppdrag gransknings serie om näthat. Att anonymt kritisera och spy galla på varandra över nätet är synnerligen okonstruktivt. Man kan ju säga att detta är “the dark side of Internet, Social media” dvs att man kan kritisera tämligen anonymt. Jag hoppas innerligt dock att rektor sluppit ta emot hot, och har detta skett så hoppas jag som gammal polis att detta polisanmäls omgående.

Det jag däremot saknar i den allmänna debatten är hur folk mår, och hur de som kommer förlora sina arbeten mår. Att i denna debatt om flytt av campus har flera företrädare för flytt lyft fram det positiva med att flytta. Inget att säga om det, det verkar vara välgrundade tankar, men det som gör mig beklämd är avsaknaden av att offentligt tänka på de som förlorar arbetet.

Min fakultet har senaste året gått igenom ett stålbad där medarbetare fått sluta, gamla kollegor som jag vissa har haft mycket roligt med. Det smärtar då nära medarbetare förlorar sina arbeten. I veckan fick en mycket nära medarbetare budet om uppsägning, vilket påverkar hela arbetslaget. Då Härnösand nu kommer flyttas kommer ytterligare människor som står mig kära att bli utan arbete som en grund av flytten.

Jag kan bara önska att fler i denna föränderliga tid vågar tänka på andra än sig själva och sitt eget ämne, och tänka på våra kollegor som blir offer för besparingarna. Alla kommer inte kunna följa med i flytten till Sundsvall, och jag tycker detta är djupt beklagligt. Det jag i denna svåra tid hoppas på är att fler kliver fram som sanna kollegor, där vi alla visar empati och tänker på kollegor som drabbas av dessa besparingar, och låter sitt vårt eget ämnes överlevnad vara underordnad i betydelse. Det gäller naturligtvis hela universitetet då detta stålbad drabbar oss alla och inte enbart campus Härnösand.

Transboundary crisis eller saknas krishanteringsförmåga?

Igår reflekterade jag över vad som hänt i processen med att flytta campus Härnösand och tillåter mig att göra detta då det är inom de påskrivna 3 veckors sorg. Dock så är detta en rejäl kris och det är som krisforskare extremt spännande att se hur nu Mittuniversietet hanterar denna kris. Universitetet står inför det största stålbad sedan vi blev Mitthögskolan där statsmakterna har minskat anslagen med 50miljoner kronor. Krasst har exempelvis min egen fakultet redan gjort sin besparing där vi har kollegor som fått sluta som lämnar stora hål efter sig. Det som universitetet vidare står inför är att campus Härnösand skall flyttas, där viss lokalbesparing skall göras samt den humanvetenskapliga fakulteten skall spara. Under hela 2013 lär de akuta effekterna av personalminskning, lokalrevision, och campusflytt påverka organisationen kraftigt med många risker som måste hanteras.

Utan att vara offentligt kritisk mot hur väl krishanteringen fungerar, kan jag konstatera att jag själv hade gärna sett ett skyddsnät spännas upp.

Min grupp kommer som det ser ut nu förlora vår sekreterare, en medarbetare sedan flera år som också är en del av det som kan ses som vår familj på dagtid. Det gör ont att det fungerande kommer slås sönder och enskilda individer går mot en osäker framtid. Krishanteringen kan inte skötas av trygghetsstiftelsen utan den måste ske här och nu, och jag tror det tyvärr är akut att insatser sker.

Vad har då detta med Transboundary crisis att göra? Jo de senaste dagarna har jag plöjt igenom ett antal artiklar för mitt uppdrag åt MSB i projektet Ledning och Samverkan, DP3. En av de artiklar jag föll handlade om Transboundary crisis. Denna typ av kris har tre dimensioner, dels en politisk, dels en relaterad till funktioner och dels en relaterad till tid. Det som nu Mittuniversitetet står inför är inget annat än en Transboundary crisis. Spännande att vara del av empirin.

Vi hade rätt

Igår fann jag via en kollega detta på webben: 
http://urplay.se/Produkter/172776-UR-Samtiden-Visioner-for-den-hogre-utbildningen-I-fokus-Anders-Soderholm

Det är vår rektor som beskriver framtida studenter som kommer läsa på högskola/universitet. Det är som att lyssna på hur vi inom arkiv- och informationsvetenskap arbetar och hur vi ser på framtiden och dess utmaningar. Däremot är det med viss bestörtning jag kan konstatera att detta är kanske inte en syn på framtida utbildningar som har kommit fram i arbetet med att flytta campus Härnösand. Argumenten från bland annat Humaniora är snarare att det är campusmiljön som är central. Det känns i alla fall konstigt att lyssna på vår rektor som målar upp en helt ny typ av studenter, en typ av studenter som vi arbetar med på min avdelning. 

Då jag arbetat och själv varit student på distans sedan 2000 så vill jag nog påstå att jag tror precis som rektor på den vision av studenter som kommer i framtiden. Jag kan i backspegeln konstatera att ytterst få av Universitetsstyrelsen kan ha haft denna syn, för då torde fler ha reserverat sig. Jag hoppas att fler än rektor inser vilka utmaningar som ställs på den nybyggnation som måste göras i Sundsvall för att över tid kunna hantera denna nya typ av studenter.

 

En avsaknad av medmänsklighet som gör mig illamående.

I samband med att beslutet fattades om att campus Härnösand skulle läggas ned, så blev det också mycket oroligare för många medarbetare på campuset. Alla var på något sätt synnerligen medvetna om att en flytt av besparingsskäl också medför att kanske inte alla får följa med. 

Det är därför med bestörtning jag hör hur en av våra chefer i organisationen (kallar honom X) via videolänk ställer sig upp och mer eller mindre håller ett hyllningstal till rektor Anders Söderholm och lovordar hur bra hela flytten kommer bli. I andra videosalar satt personal som riskerar att bli av med sina jobb, att efter någon timme få höra av personalschefen att kretsningarna kanske skall göras om. Dessa personer hade X ingen som helst tanke på då han ca 14 timmar efter att beslutet om att lägga ned Härnösands campus fattats.

Likväl som vi som inte förordat flytt från Härnösand under denna process har fått höra att det är viktigt att vi respekterar de olika åsikterna som finns, lika viktigt är det att personals rädsla för att förlora arbetet också beaktas. Det gjorde mig tyvärr synnerligen illamående då denne X inte på något sätt visade en humanistisk och medmänsklig sida. 

En sorgens tid, eller The Expendables går en ny tid till mötes

Igår fattades ett historiskt beslut av Mittuniversitetets styrelse, att lägga ned campus Härnösand. Ingen gång tidigare har ett universitet behövt lägga ned ett helt campus. Mittuniversitetets styrelse var denna gång inte enig utan det var 4 st ledamöter som gick emot beslutet och dessa skall ha all heder. Dagens ledare på Allehanda var skarp i sin kritik: http://allehanda.se/opinion/ledarelib/1.5598639-forstar-ni-vad-ni-har-gjort-

Jag kan känna en stor oro att den sittande ordföranden i universitetsstyrelsen efter fattat beslut på presskonferensen påtalar att det finns stora ekonomiska risker med en flytt och att framtiden är oviss.

Vi blev alltså offrade på tveksamma ekonomiska grunder! Att jag bryr mig och känner ilska i denna process handlar inte om att vi som forskargrupp skall flytta till Sundsvall. Frustrationen grundas i att vi är kanske en av de bäst fungerande avdelningar på universitetet och på campus Härnösand och nu riskeras vi slås sönder.

Sedan 2002 har ämnet arkiv- och informationsvetenskap vid Mittuniversitetet gått från att ha en visstidsanställd lektor till att idag ha 3 lektorer varav en docent, 2 doktorander och 1 professor anställda. Dessutom sker utbildning i nära samverkan med datavetenskap där direkt 1 adjunkt och 1 lektor är inblandade i vår verksamhet. Under dessa 10 år har också satt Mittuniversitetet och arkivutbildningen på en internationell karta, där vi idag är kanske den forskargrupp som är mest ansedd i Europa och bland de mest ansedda i Världen. Vi är små, men vår storlek är internationellt att anses vara bland de största grupperna. Vi är de enda i Sverige som bedriver arkiv- och informationsvetenskaplig forskning och har idag en stark koppling till både Riksarkivet och E-delegationen. Även om arkiv- och informationsvetenskap kanske ses som ett relativt litet ämne i akademisammanhang, så är det hos offentliga myndigheter en oerhört central fråga nu. E-delegationen har e-arkiv som en prioriterad fråga och SKL (Sveriges kommuner och landsting) när de inrättade sin nya avdelning för e-förvaltning, hade e-arkiv som den prioriterade frågan att börja med.

Idag har vår verksamhet ett starkt regionalt stöd, där kanske det senaste projektet är bevis på detta. Ett forskningsprojekt med en budget på dryga 3 miljoner där Härnösands kommun och Länsstyrelsen finansierar det mesta. För oss är en flytt till Sundsvall förknippat med stora risker för vår verksamhet. Även om verksamheten på sikt kommer kunna överleva finns det på kort sikt stora risker för en så liten verksamhet som vår. Vi har de senaste åren byggt upp egna lärosalar för en ren ”blended learning” där studenter skall kunna vara på plats, på distans, eller få föreläsningar inspelade.

Det känns surt att minister Anna-Karin Hatt har större kunskap om det samhälleliga behovet av fungerande arkiv- och informationsvetenskaplig forskning än vad som bevisligen universitetsledning och universitetsstyrelse har. Det känns också surt att det ingenstans nämns om de riskerna som man kan koppla till en flytt för oss, som jag vill påstå är en av universitetets mest livskraftiga miljöer och som är internationellt starka och erkända riskerar att negativt påverkas av en flytt.

Nu kommer vi att ha sorgetid i 3 veckor för att sedan spotta i nävarna och se till att verksamheten kan bedrivas med den kvalitet som vi eftersträvar. Vad framtiden innebär är idag ovisst, och troligt kommer vår excellenta grupp inte vara intakt då flyttlasset till Sundsvall går. Men risken att förlora kompetens var aldrig något som beaktades av rektor eller universitetsstyrelsen. The Expendables känns som ett passande namn på vår forskargrupp, för så känns det idag.

60-seconds

Här finner ni en spännande bild som visar vad som sker under 60 sekunder. Om data är helt korrekt är inte bekräftat, men det visar på en utmaning för alla som arbetar med informationshantering.

What happens in 60-seconds?