Transboundary crisis eller saknas krishanteringsförmåga?

Igår reflekterade jag över vad som hänt i processen med att flytta campus Härnösand och tillåter mig att göra detta då det är inom de påskrivna 3 veckors sorg. Dock så är detta en rejäl kris och det är som krisforskare extremt spännande att se hur nu Mittuniversietet hanterar denna kris. Universitetet står inför det största stålbad sedan vi blev Mitthögskolan där statsmakterna har minskat anslagen med 50miljoner kronor. Krasst har exempelvis min egen fakultet redan gjort sin besparing där vi har kollegor som fått sluta som lämnar stora hål efter sig. Det som universitetet vidare står inför är att campus Härnösand skall flyttas, där viss lokalbesparing skall göras samt den humanvetenskapliga fakulteten skall spara. Under hela 2013 lär de akuta effekterna av personalminskning, lokalrevision, och campusflytt påverka organisationen kraftigt med många risker som måste hanteras.

Utan att vara offentligt kritisk mot hur väl krishanteringen fungerar, kan jag konstatera att jag själv hade gärna sett ett skyddsnät spännas upp.

Min grupp kommer som det ser ut nu förlora vår sekreterare, en medarbetare sedan flera år som också är en del av det som kan ses som vår familj på dagtid. Det gör ont att det fungerande kommer slås sönder och enskilda individer går mot en osäker framtid. Krishanteringen kan inte skötas av trygghetsstiftelsen utan den måste ske här och nu, och jag tror det tyvärr är akut att insatser sker.

Vad har då detta med Transboundary crisis att göra? Jo de senaste dagarna har jag plöjt igenom ett antal artiklar för mitt uppdrag åt MSB i projektet Ledning och Samverkan, DP3. En av de artiklar jag föll handlade om Transboundary crisis. Denna typ av kris har tre dimensioner, dels en politisk, dels en relaterad till funktioner och dels en relaterad till tid. Det som nu Mittuniversitetet står inför är inget annat än en Transboundary crisis. Spännande att vara del av empirin.

Advertisements
%d bloggers like this: